Idag kom postgubben (eller gubbe och gubbe, vi har druckit sprit ihop så.. fast nej, det säger absolut ingenting om jag tänker efter…) med ett paket till mig. Det var från en hemsida som säljer lite sådär, rock n’ roll-kläder, som folk över hembränt och cola-åldern skulle säga. Inget konstigt alls kan tyckas. Förutom att jag inte beställt något därifrån. Vad jag däremot har gjort är att öppet på Facebook dregla över ett par leggins-eller-något-liknande, och önskat att någon vänlig själ skulle vilja köpa dem till mig.
Först trodde jag att jag gjort något dumt och spontant, i vanlig ordning. Men icke. Paketet var redan betalat och klart. Vem denna generösa själ som anser att jag borde ha detta awesome klädesplagg är, är fortfarande oklart – men jag tackar och tar emot, verkligen.
Några timmar senare ringer telefonen. Ett röstmeddelande spelas in och en ung kvinna från ett taxibolag förklarar att de hittat min plånbok i en väska tillsammans med en mobil. Min plånbok med körkort i försvann för flera månader sedan. Någon mobil eller väska har jag dock inte blivit av med. Men det var ju kul att den förlorade plånboken och lite till kom till rätta till slut i alla fall.
Det enda som oroar mig är min karma. För just nu känns det lite som att ha tagit ett miljonlån utan att ha täckning för det. Mitt karmakonto är fan inte tillräckligt bra för det här.