Regnet smattrar mot rutan, ensamheten känns inte alls lika skrämmande som förr. Winnerbäck håller mig sällskap och skapar precis den rätta stämningen för att kunna omfamna hösten och städa upp – både i hem och huvud.
Och jag säger inte att jag har problem med att prata, faktum är att jag egentligen är fantastiskt bra på det. Sällan säger jag kanske något vettigt, och visst vänder jag ryggen när konfrontationen blir för svår. Men när någon ville mig väl, när någon faktiskt fanns där och bad mig om de där orden som är så svåra att formulera, då var det eventuellt så att jag vända ryggen till, det erkänner jag. Så jag säger inte att jag inte tycker om att prata, jag anser bara att det finns mycket roligare saker att prata om än hur jag mår. För i slutändan är imorgon en ny dag, och då är allt det där som tynger mig så jävla onödigt ändå.
”Och när jag möter ensamheten i trappan
Ska jag klä den i byxor och skor
Jag ska ringa mina vänner igen
Och vara nykter nästan varje kväll”