Jag är en nästan perfekt hemmafru. Jag kan laga mat, jag gillar mat, jag kan vara kär i dryga puckon, gillar att glo på fotboll, och tycker om barn så länge det är gratis returfrakt på dem.
Ändå finns det vissa relativt säkra källor (läs: min mamma) som nog ändå skulle hävda att jag saknar en viss bit av hela ”saker man gör i hemmet”-talangen, och jag skulle nog inte säga att jag säger emot henne, även om jag inte tycker att det är en sådan där jättestor deal. Men ja, okej, jag är ganska värdelös på att städa. Alltså, jag KAN ju det, men jag VILL inte. Så det handlar inte om avsaknad av talang utan om prioriteringar – så som popcorn i sängen framför film, eller helt enkelt bara skita i att komma hem och ta tag i det. Men jag får väl erkänna att även jag kan se när det är dags, ha det på känn liksom.
Jag tror att den sekunden jag snubblade över vad andra brukar ha i byrålådan, ute i hallen, så fick jag den känslan. Om inget annat så fick min lätt stukade fot den känslan.
Till mitt försvar så bor jag på 34 kvadrat, och vägen mellan byrålådan och hallen är inte så lång. Tekniskt sett är det nästan samma rum.