Etiketter
Nyligen miste jag och många andra en vän. Vi hade alla olika bilder av honom, för att det var sådan han var. Själv har jag bara fina minnen, och de mörka hemligheter som finns, tänker jag därför inte lägga någon större vikt vid just nu. Jag vet vem han var när han var med mig, jag vet vilka vi var när vi var med varandra.
Det är overkligt när någon försvinner plötsligt, så pass overkligt och förvirrande att jag inte ens är säker på om jag bör publicera det här. Det är så mycket som jag önskar hade sagts, så mycket jag önskar att jag hade gjort, innan det var för sent. Vi gled isär, och det var ingen annans fel än mitt. Jag fick pojkvän, hittade någon i min egen ålder som somliga tydligen uttryckte det, och slutade höra av mig. Vi sprang på varandra ibland, och jag vet att jag avfärdade dina försök att förklara att du saknade mig. Egentligen saknade jag ju dig också, våra tekvällar, våra idiotiska imitationer, middagarna du bjöd mig på ute på möllan när du tyckte jag ätit för dåligt, att dansa runt till elektropop, bara finnas till. Jag saknade till och med att skälla ut dig när du gick mig på nerverna. Men jag sade inget. Man tror ju alltid att det ska komma fler chanser.
Jag ler när jag tänker på vad han hade gjort om han hade läst det här. Jag brukade alltid bryta mot den, om inte gyllene så i alla fall lite guldkantade, regeln att inte vara för privat på hans facebook – folk förväntade sig en rockstjärna, då skulle de få det också. Men jag förklarade min kärlek där ändå, offentligt för alla att se. Han gjorde aldrig mer än att gilla, gav aldrig något svar där. Jag brukade skratta åt hans sätt att alltid hålla fast vid imagen, speciellt de gånger han sprang runt halvnaken och sjöng på ”elektropop”, eller väckte en mitt i natten för att han hade drömt mardrömmar. Och inte långt efter att han tryckt på den där gilla-knappen, lekt lite oberörd och återställt ordningen, så fick jag ett sms ”Älskar dig med sötnos”.
Jag vet att han älskade att vara rockstjärnan han spelade, jag vet att han älskade att leva som om det inte fanns en morgondag, och jag vet att han många gånger levde för att synas och höras var han än var – vilket han gjorde, utan tvekan. Men jag vet också att han vid slutet av Jim Morrison-dokumentären alltid sade samma sak till mig. ”Tänk om han faktiskt lever fortfarande, tänk om han bara tröttnade. Ibland tröttnar jag också på att vara rockstjärna.” Och kanske var det därför jag hade så svårt att ta till mig beskedet, kanske hoppades jag innerst inne på att du bara hade tröttnat och lurat alla för att börja om någon annanstans.
Återigen funderar jag på om jag ska publicera det här. Jag skulle ju kunna skriva ner det och gömma det i en låda kan man tycka. Men det skulle bara vara att hålla det inne på ett annat ställe, och jag har hållit det inne tillräckligt. Man tror alltid att det ska komma fler tillfällen, men plötsligt är det för sent. Vänta aldrig på ett annat tillfälle.
Hälsa lillebror från mig, och tack för allt ♥
Ps. En snubbe vid namn Kevin vann Idol. Det lät för jävligt.
Sofie Leifsdotter 