Ses där!

Etiketter

Bonafide, Close Quarters, Road trip, The Crypt

..jag KAN ju behöva den här?

Etiketter

äventyr, jag behöver sova god damn it, Linköping

Efter en hejdundrande helg och ett par dagars arbete i den dystra verkligheten är det återigen dags för äventyr. Jävligt efterlängtade sådana också. I vanlig ordning har jag givetvis sparat alla förberedelser till sista minuten och trots att resan mot Linköping är beräknad att starta strax innan elva imorgon förmiddag har jag inte packat väskan än. Tänker att det är lika bra, har jag för mycket tid lär hela garderoben följa med. För let’s face it, allt pluggande i Stockholm gjorde mig aldrig till någon bättre packare.

Tanken var ju att efter att ha tvättat bort masken (som jag av min ytlighet kletat på för att jag tror att morgondagen blir bättre då) skulle gå och lägga mig. Men så började hjärnan gå på högvarv igen. Om sömnproblem är en folksjukdom kan jag bilda en egen kontinent. 

Det är faktiskt lunchtid nu

Att klockan var närmre fyra innan jag somnade inatt känns idag. Att jag dessutom ska vara i Malmö, redo för en videoinspelning, om tre timmar känns tämligen intressant såhär iförd pyjamasbyxor med håret åt alla håll.

Nåja, efter den senaste veckans känslokaos och sorg har jag längtat hem mer än vanligt. ”Home is where your heart is” och mitt kommer nog alltid tillhöra lugnet längs Sagostigen på Öland. Så jag valde att äta kroppkakor till frukost, det är ju trots allt lunchtid nu ändå.

Liquorice and vanilla

Etiketter

hår är knark

Två jävligt ömma händer och ohälsosamt många vansinnesutbrott senare har jag plötsligt fått en ny frisyr. Jag påminner lite om en dansk karamell, fast förmodligen jävligt mycket vidrigare att tugga på. Den gamla hederliga snedluggen i size emo är också tillbaka – jag har saknat den faktiskt.

Bjuder på en liten smygtitt innan jag skallar kudden och laddar batterierna inför en jävligt lång men förhoppningsvis rolig lördag.

Don’t ever ask your love of me

Etiketter

jag bet huvudet av den jäveln, kommer inte få några julklappar nu, Nirvana

Insåg att det var en sådan dag.

Egentligen borde jag väl kanske städa och färga håret innan kvällens sällskap ramlar in genom dörren, men jag sitter hellre här, mordiskt tuggande på en tomte och lyssnar på trasig tonårsmusik.

Man tar inte sovmorgon på Lucia

Etiketter

Lucia, sova kan du göra en annan dag

Det är möjligt att jag var något mer exalterad över att det är Lucia än vad mitt sällskap är. Efter en stunds studsande och hoppande och ett antal ”jag vill sova meeeeeer” gav jag upp och bänkade mig själv framför TV:n med frukost.

Sällskapet ligger kvar i sängen och kompar luciatåget med sitt alarm – sänker stämningen en aning får jag erkänna.

Mental inställning säger du?

Etiketter

mental inställning

”Allt handlar bara om mental inställning!”

Så det säger du? Då undrar jag vad för mental inställning som krävs för att du ska bli smartare och mindre dryg. Kan du kanske jobba lite på den?

Med vänliga hälsningar,
Bruden med den mentala inställningen att klappa till dig.

Det är aldrig för kallt för en schysst magtröja

Etiketter

Bullet for my valentine, jag och saxen vi är goda vänner fastän mycket olika, Raygun Rebels

När jag var i femårsåldern klippte jag en väldigt chic frisyr på min lillasyster, dagen innan familjefotot. Måttligt populärt även såhär nästan 20 år senare, kan man väl säga. Mamma gav mig saxförbud fram tills den dag jag var 18. Inte mycket till förhoppningar om att jag skulle mogna med andra ord, men jag får väl erkänna att jag och saxen har en ganska rörig relation – på gott och ont. Oftast är det håret som får ge vika för mina infall, förra veckan var det garderoben – tack och lov med ett ganska lyckat resultat den här gången.

Även vintern kräver sin magtröja.

Ett litet svart paket

Etiketter

man kan ha shorts i december, svart är också en färg

Den som säger att pengar inte kan köpa lycka har inte fått hem ett litet svart paket på posten. Nu var det i och för sig inte pengar som köpte det, utan ett gammal presentkort jag hittade, men någons pengar var det ju trots allt från början.

Äntligen köpt mig en vettig mössa (köpte fingervantar med skelett-mönster på också, men de kom inte med på bild), så jag kan ha mössa även när jag har mitt stora, fluffiga  fejkhår. 3 par knästrumpor, för att det kan man trots allt aldrig få för många av. Några basic plagg att värma sig med i vinter och en kjol som råkade följa med i lyckoruset. Och ja, shortsen.. alltså.. Jag försvarar mig med att de var billiga. 

Jag sålde min själ till natten

Kvällsmaten framför Paradise Hotel är avklarad (ja, skämskudden är klistrad mot ansiktet när jag skriver det), mjukisdressen är på och teet har den där perfekta temperaturen. Om jag är redo för att sova? Inte ett dugg. Om jag borde överväga saken snart? Mest troligt.

Hämtade ut materiell lycka på posten tidigare idag och sitter nu och sneglar mot de inplastade paketen. Kanske är imorgon den dagen jag tar tag i mig själv? Kanske är imorgon den dagen jag orkar glänsa? Förmodligen inte. Inspirationen finns där, men orken är som bortblåst. Gömmer sakerna längst in i garderoben och väntar på rätt tillfälle.

Sippar vidare på mitt te, försöker att inte klia bort ansiktsmasken som tydligen ska göra under för mitt just nu ganska trasiga ansikte, och njuter av dygnets bästa timmar. Det är här jag trivs som bäst just nu. Osminkad, grå och ensam i tystnaden.

I can’t remember much, but I’ll never forget

Morgonte i sängen medan jag försöker landa efter nattens drömmar. Det är inte mycket jag sover nuförtiden, men när jag väl gör det drömmer jag, och varje gång vaknar jag med panik i bröstet och en krypande ångest. Den där känslan av att det är försent.

Ska i alla fall ta en dusch och pallra mig iväg till jobbet när värktabletten kickat in och jag har nått botten av tekoppen. Mitt huvud är på bristningsgränsen, men jag har inte råd att tycka synd om mig själv.

Om en vecka är jag på väg till Linköping för två dagars välförtjänt flykt från verkligheten. Oh my, vad skönt det ska bli.

“I like my money right where I can see it… hanging in my closet.”

Etiketter

jag vill ha mitt klistermärke!, käftis, smygfashionista

Så, för att göra en lång historia kort fick jag för en tid sedan jävligt ont i en tand. ”Det går över, det gör lite ont ibland”, tänkte jag. Det gick inte över, det gick åt helvete. Så idag traskade jag iväg till tandläkaren för 3e gången i ordningen. Och alltså, jag vet att jag kan vara jävligt stor i käften och dryg och allt det där, men det är något med borrar, en stol som ser ut att vara hämtad från en skräckfilm och en främlings händer i min mun med verktyg jag inte kan se, som klingar jävligt illa i mina öron.

Käftis sade trots allt, efter en del suckande från honom och en del skrikande från mig, att jag var duktig idag. Jag har fortfarande inte fått något jävla klistermärke dock. Är väl det minsta man kan begära efter att ha blivit nekad ett xbox i taket?

Efter en lång dag på jobb (dagarna blir ju lätt lite längre när humöret är ostabilt och hjärtat trasigt), sitter jag därför nu och har lite hederlig ”mitt i natten-egentid” med te, popcorn och we heart it. För även om jag oftast är den mest ostylade människan när jag traskar runt på kontoret, så bor det en liten smygfashionista även i mig, och hon är jävligt inspirerad. Ja, vi samkör inte så jävla klockrent med tiden kanske, då jag hellre tittar på korta jeansshorts än långbyxor såhär mitt i vintern, men allt är snyggare med lite hud tänker jag.

Fashionista eller ej. Jag sitter gärna här i mörkret och drömmer om den perfekta garderoben en stund till, än facear det faktum att jag lär få en tandläkarräkning som skulle räcka till två. Jag får ju inte ens något klistermärke.

Ps. WordPress anser att en matblogg är relaterad till detta inlägget. Popcorn ÄR mat.

I botten av tekoppen

 

 

 

Efter en veckas sjukskrivning och trista besked mjukstartar jag med en halvdag på jobbet. Sitter i skrivande stund och försöker finna styrka och svar i botten av min femte kopp te – utan resultat.

Det är en jävligt grå måndag. Natten har präglats av drömmar, sammanvävda med minnen, och trots nio timmar på kudden känner jag mig fortfarande lika orkeslös. Röksuget tvingar mig ändå ut i kylan och den bristande lusten på att vara själv tar mig hellre till jobb än inget alls. 

Streets are uneven when you’re down

Etiketter

Finns fan ingen tag för det här

Nyligen miste jag och många andra en vän. Vi hade alla olika bilder av honom, för att det var sådan han var. Själv har jag bara fina minnen, och de mörka hemligheter som finns, tänker jag därför inte lägga någon större vikt vid just nu. Jag vet vem han var när han var med mig, jag vet vilka vi var när vi var med varandra.

Det är overkligt när någon försvinner plötsligt, så pass overkligt och förvirrande att jag inte ens är säker på om jag bör publicera det här. Det är så mycket som jag önskar hade sagts, så mycket jag önskar att jag hade gjort, innan det var för sent. Vi gled isär, och det var ingen annans fel än mitt. Jag fick pojkvän, hittade någon i min egen ålder som somliga tydligen uttryckte det, och slutade höra av mig. Vi sprang på varandra ibland, och jag vet att jag avfärdade dina försök att förklara att du saknade mig. Egentligen saknade jag ju dig också, våra tekvällar, våra idiotiska imitationer, middagarna du bjöd mig på ute på möllan när du tyckte jag ätit för dåligt, att dansa runt till elektropop, bara finnas till. Jag saknade till och med att skälla ut dig när du gick mig på nerverna. Men jag sade inget. Man tror ju alltid att det ska komma fler chanser.

Jag ler när jag tänker på vad han hade gjort om han hade läst det här. Jag brukade alltid bryta mot den, om inte gyllene så i alla fall lite guldkantade, regeln att inte vara för privat på hans facebook – folk förväntade sig en rockstjärna, då skulle de få det också. Men jag förklarade min kärlek där ändå, offentligt för alla att se. Han gjorde aldrig mer än att gilla, gav aldrig något svar där. Jag brukade skratta åt hans sätt att alltid hålla fast vid imagen, speciellt de gånger han sprang runt halvnaken och sjöng på ”elektropop”, eller väckte en mitt i natten för att han hade drömt mardrömmar. Och inte långt efter att han tryckt på den där gilla-knappen, lekt lite oberörd och återställt ordningen, så fick jag ett sms ”Älskar dig med sötnos”.

Jag vet att han älskade att vara rockstjärnan han spelade, jag vet att han älskade att leva som om det inte fanns en morgondag, och jag vet att han många gånger levde för att synas och höras var han än var – vilket han gjorde, utan tvekan. Men jag vet också att han vid slutet av Jim Morrison-dokumentären alltid sade samma sak till mig. ”Tänk om han faktiskt lever fortfarande, tänk om han bara tröttnade. Ibland tröttnar jag också på att vara rockstjärna.” Och kanske var det därför jag hade så svårt att ta till mig beskedet, kanske hoppades jag innerst inne på att du bara hade tröttnat och lurat alla för att börja om någon annanstans.

Återigen funderar jag på om jag ska publicera det här. Jag skulle ju kunna skriva ner det och gömma det i en låda kan man tycka. Men det skulle bara vara att hålla det inne på ett annat ställe, och jag har hållit det inne tillräckligt. Man tror alltid att det ska komma fler tillfällen, men plötsligt är det för sent. Vänta aldrig på ett annat tillfälle.

Hälsa lillebror från mig, och tack för allt ♥

Ps. En snubbe vid namn Kevin vann Idol. Det lät för jävligt.

 

Run into me sunday tell me you had one hell of a time

Etiketter

"Jag tror vi borde börja träffa andra", Noah Gundersen, Sons of Anarchy

Jag dumpade krogen idag. Vi hittar säkert tillbaka, men vi behöver en pause, tid för oss själva, så att säga. Åker istället hem till föräldrarna på landet för att gosa ner mig i soffan och anta chips-dieten och ladda upp inför morgondagens kalas då min lillebror blivit vuxen och jag därmed tant. Nåja, tant eller inte. Jag får i alla fall smörgåstårta.

________________________________________________
”So bum me a cigarette, buy me a beer till i’m happy to be here,
happy to be here.
With all of my family hookers in heels and the men who
watch them like hungry black eels.”

Noah Gundersen – Family

Compact living kallas det.

Etiketter

Det är dags nu va?, Ja jag menar en sådan, NEJ den brukar inte ligga där

Jag är en nästan perfekt hemmafru. Jag kan laga mat, jag gillar mat, jag kan vara kär i dryga puckon, gillar att glo på fotboll, och tycker om barn så länge det är gratis returfrakt på dem.

Ändå finns det vissa relativt säkra källor (läs: min mamma) som nog ändå skulle hävda att jag saknar en viss bit av hela ”saker man gör i hemmet”-talangen, och jag skulle nog inte säga att jag säger emot henne, även om jag inte tycker att det är en sådan där jättestor deal. Men ja, okej, jag är ganska värdelös på att städa. Alltså, jag KAN ju det, men jag VILL inte. Så det handlar inte om avsaknad av talang utan om prioriteringar – så som popcorn i sängen framför film, eller helt enkelt bara skita i att komma hem och ta tag i det. Men jag får väl erkänna att även jag kan se när det är dags, ha det på känn liksom.

Jag tror att den sekunden jag snubblade över vad andra brukar ha i byrålådan, ute i hallen, så fick jag den känslan. Om inget annat så fick min lätt stukade fot den känslan.

Till mitt försvar så bor jag på 34 kvadrat, och vägen mellan byrålådan och hallen är inte så lång. Tekniskt sett är det nästan samma rum.

Jag ska återuppstå likt Jesus

Etiketter

den sista måltiden, jag kommer återuppstå ur matkoman

Någon, som av olika (ibland helt oförklarliga anledningar) har ett ganska stort inflytande på mig, föreslog att vi skulle bli hälsosammare. Och ja, jag kan i ett förvirrat tillstånd av ”jag tänker fan inte sluta röka HELT”-hysteri, trots allt sagt okej. Så idag skulle jag ta en promenad, för sådant är bra att göra ibland har jag hört.

Och ja, det kan väl hända att det inte blev någon promenad. Och det KAN vara helt möjligt att jag gjorde strips och bearnaisesås istället. Eventuellt en hel tallrik.

Men Jesus unnade sig också en sista måltid, och han lyckades till och med att återuppstå.

Let’s put a smile on that face.

Etiketter

Close Quarters, man ska vara positiv, roadtrip

”Jag må vara ett professionellt rikspucko och ha mer oflyt än de flesta andra, men jag blir ju sällan uttråkad i alla fall”, tänkte jag och planerar nu en roadtrip med en vän till Linköping den 18e December för att se grabbarna här nedan.

Ett äventyr i månaden håller vuxenvärlden borta.

Shit happens when you party naked

Etiketter

Dregen, High Voltage, riktiga vänner lämnar en inte i Danmark, shitfaced

Det finns gånger du vill ha ett jävla party och det slutar med ett par fula pyjamasbyxor och popcorn, och sen finns det stunder då du tänker att ”det är nog bäst att ta det lite lugnt” och du vaknar upp och inte minns ett skit. Varför ekvationen oftast slutar med att ingen hittar varken x eller y, eller för den delen diverse kläder kommer för alltid vara ett lika stort mysterium som döden.

Jag kan väl erkänna att det inte känns så jävla rättvist eller på något sätt som att man har särskilt mycket flyt när man försöker vara mogen och ansvarsfull och det slutar med att du är shitfaced och endast tack vare dina vänner kommer över bron till rätt land, det måste jag erkänna. Men å andra sidan, man ska positiv. Jag kom hem, jag hade jävligt roligt, och jag har lärt mig att de bästa vännerna inte alltid är de du har känt längst.

Summan av kardemumman och pepparkakan är väl att mitt största problem lär bli att sova efter att ha sovit i stort sett två dygn, så det får väl räknas som en ganska bra kaka.

Sen fick jag ju hångla också, och det är ju alltid fint. Lånade lite av Dregens scen också, hoppas han inte blev allt för sur, men han gillar ju blondiner så han förstår säkert.

Bild: Peter Svendsen / High Voltage

Jag har också priser faktiskt.

Etiketter

du behöver inte tacka, Guldbollen, zlatan, zlatan vs ljungberg

Så var det November, och Zlatan ska hämta sin guldboll. Och om ni tror att jag skulle ha sagt det med en röst som på något vis skulle antyda att han inte förtjänar den där klumpen, så har ni fel. Jag ska inte säga att jag är något fan, men det är av old school principer att jag var mer tänd på Ljungberg, eller såg upp till Ljungberg, eller hur det nu var. Men visst fan kan killen lira, eller ja, göra mål, få till rätta knycken… sak samma. Guldbollen kan han ha.

Men det är fan ingen slump att han fick den 8e bollen i år, och jag slutade spela för drygt 6 år sedan. Jag säger bara det.